110414 - Seia Phantasm (part I)

Efter att ha skrämt portvakten till att släppa in dem befinner sig gruppen nu i entrén till middlehive-klubben Saia Phantasm. Röken ligger tjock, dekorerande laserstrålar skär genom luften och rytmen från basgångarna fyller rummet. Bones identifierar också den sötsliskiga doften av drogen Obscura i luften. Framför gruppen sträcker sig en hexagonalt formad tunnel in mot mörkret som troligen är klubben. Men innan de hinner ta mer än ett steg kommer det tre kvinnor ut ur röken. De svajar sensuellt fram mot gruppen. Klädda i korta vita kjolar och toppar av halvgenomskinliga slöjor lämnar de inte mycket till fantasin. Med stora, inbjudande ögon under sina identiskt kortklippta, svarta hår betraktar kvinnorna gruppen medan de avancerar. De tycks inte alls märka psykern som står hukad, Bones är inte speciellt intresserad och Mordeci är bara inriktad på uppdraget. Gruppens vilduppvuxna assassin verkar dock mer road och kvinnorna dras till hans benhårda muskler. Innan de övriga hunnit blinka har de försvunnit in i röken med lönnmördaren mellan sig.

De kvarvarande rör sig genom tunneln som tycks vara gjord av något glasliknande material och fantastiska lågor i olika färger slår runt dess vägg. Gången leder fram till en bred spiraltrappa som leder dem in till stora dansgolvet. Gruppen pausar en stund för att bara ta in den massiva scenen av människor som gungar i takt med musiken. En evigt föränderlig mosaik som framträder i ljuset från stroboskopen. Tech(no) priesten Bones beger sig ut på dansgolvet direkt medan Mordeci banar sig in mot navet rummet - Baren. På en upphöjd, cirkelformad platå springer ett otal bartenders runt för att servera drinkar och andra mindre lagliga substanser. Ett tjockt koger av slangar, fyllda med klara, grumliga, oljiga eller rent ut sagt obeskrivbara vätskor, leder ner från taket till mitten på baren för att snabbt distribueras till törstiga dansare. Mordeci slår sig ner vid den obsidianblanka bardisken som omgärdar hela spektaklet och beställer en Blå12. Gruppens psykare ansluter sig snart vid hans sida och beställer in en "Kejsarens vrede" - ett litet glas med en lavaliknande, trögflytande dryck som glöder och avger en långsam rökpelare. Direkt kommer en ny glädjeflicka fram till Mordeci, men avfärdas snabbt av arbitratorn eftersom hon inte känner till något om Orday. Bartendern kan inte heller ge några upplysningar så efter en snabb diskussion beslutar sig gruppen för att försöka hacka en terminal i lokalen för att komma åt inbjudningslistorna. Bones försök misslyckas dock och ett larm går av varvid gruppen snabbt avlägsnar sig från terminalen. Mordeci upptäcker att två säkerhetsvakter tycks iaktta dem från en av gångbroarna.

Gruppen beger sig därför ner i en av sidogångarna som tar dem ner på ett undre plan där ett avlångt rum kantas av bås och en bar längs med bortre väggen. Vid baren får gruppen syn på en figur som stämmer in på deras beskrivning av Volin Orday och de avancerar sakta mot honom. När de passerar förbi ett av båsen stoppas Bones av en hand på axeln. En stor, kraftig och uppenbarligen kraftigt berusad man står i båsöppningen och måttar ett slag mot ansiktet på Bones som dock i sista sekund lyckas ducka. Mordeci, som är på inget sätt tar nonsens från hive-lurkar som tycker om att bråka, drar sonika sitt pumphagelgevär och skjuter ner bråkmakarens kompis för att förhindra vidare bråk. En viss mängd skrik och tumult uppstår när folk försöker ta sig ur vägen för att inte hamna i elden. Men innan någon hunnit göra mycket exploderar rummet i en ljusexplosion skapad av gruppens psykare. Både Bones och mannen som försökte slå honom blir förblindade, medan Mordeci precis lyckas få upp armen för att täcka ögonen.

Ur ett bås längre bort kommer en man med en laspistol i högsta hugg. Han drar av ett skott mot Bones men det går över huvudet på gruppen och spränger en lampa i taket. Psykaren har nu dragit sin revolver och skjuter mannen med laspistol som börjar fly efter att ha blivit träffad. Mordeci, nu fullt redo med sin shotgun, laddar om med ett ljudligt cchhhk cchhk och siktar mot mannen som startade bråket. Skottet blir en fullträff och mannens ben exploderar i en fontän av blod, han kastas vrålande flera meter bakåt och landar som en smaskig, röd pöl på golvet nära den flyende mannen som nu verkligen får upp farten. Bones försöker skjuta honom med sin laspistol, men missar precis och mannen lyckas fly runt ett hörn.

När dammet lagt sig börjar folk sakta kika fram bakom allt de tagit skydd bakom och ganska snart är stimmet tillbaka på vanlig nivå. Oberörda fortsätter gruppen fram mot bardisken, men upptäcker att mr. Orday har försvunnit. De frågar hastigt barvärdinnan som pekar dem i riktning mot en sidogång som ligger till höger om baren. Genom ett plastskynke kommer gruppen till en mindre spiraltrappa som leder dem upp och ut på en mörk gränd mellan klubben och en enorm fabriksbyggnad. De försöker anpassa sina ögon och ur mörkret sticker det sakta fram en hand med en boltpistol riktad mot dem...

To be continued

Brutis Praetus Stroph

Ref. Inq/041156385191/PD*-BPS
Arbitrator Brutis Praetus Stroph
Xenos Orden/XII/Sekretess 3##a5/V

Lika rik och mäktig som Stroph-familjen är, lika vidsträckt är den också. Laurent Stroph har (eller hade) nio syskon var av ett par fortfarande är i livet. En av dessa, den yngre brodern Tauron, fick tillsammans med Praetia Meghera en son – Brutis Praetus. Som en av de yngsta sönerna i familjen hade Brutis inte några stora framtidsutsikter inom familjen och skickades därför i tidiga år iväg för att tjäna inom Adeptus Arbites där en framgångsrik karriär väntade. Under tiden dog dock hans mor Praetia och Tauron träffade senare en ny kvinna kallad Walperga. Hon var excentrisk, men inget som någon tog någon direkt notis om då alla är mer eller mindre excentriska inom nobiliteten.

Den stora händelsen inträffade efter Tauron dött; Walperga som aldrig fått några barn beslutade sig att ta arvsmassa från sin avlidne make och klona ett barn som hon själv kunde bära. Sinom tid födde Walperga en son – Praetus. Men något gick fel i processen och den son som föddes henne visade tidigt tecken på psykiska krafter. Med hjälp av familjens förmögenhet lyckades hon hålla honom ifrån Inkvisationens och övriga imperiets klor och uppfostrade honom själv tillsammans med inhyrda mörka figurer som bara kejsaren känner till. Nu, vid vuxen ålder är Praetus “stabil” och har förenats med sin  bror Brutis som  hjälper honom medan de är tillsammans på sin hemvärld Scintilla. 

Tillsammans har de gjort efterforskningar i Praetus mors liv och funnit vittnen om hennes brinnande hängivenhet till kejsaren och den stålande värld som han håller i sina händer. Efter att de träffat Laurents dotter Julia väcktes deras intresse för "Glädjekören" och deras budskap som kanske kan ge dem ytterligare en inblick i den person som Walperga var.

Karaktärsbakgrund - Mordeci Titus

Ref. Inq/041156389771/PD-MT

Arbitrator Mordeci Titus

Xenos Orden/XII/Sektretess 0**c1/III

Mordeci växte upp på en hive-värld i en sträng men god uppfostran i kejsarens namn. Hans far och mor har båda högt uppsatta positioner inom arbitrators på planeten Cantus i Calixus-sektorn. Redan indoktrinerad i rättsväsendets anda från hemmet började Mordeci sin karriär inom Adeptus Arbites i unga år och gjorde sig ett gott namn där. Under större delen av sin aktiva tjänst efter introduktionsåren tog Mordeci främst efter sin mor som är en stenkall lagföljare och avrättare. Men under de senaste åren har han mer och mer börjat uppskatta sin far som är den till synes mjukare av föräldrarna men, som Mordeci insett, en mästerlig utredare och detektiv som kan avslöja de mest hemliga kättarordnarna och få den mest hårdnackade brottsling att avslöja sig själv. Det är också denna begynnande balans som gett Mordecis karriär en skjuts och som väckt intresset hos Inkvisationen. I Titus-familjen mottogs kallelsen att tjäna kejsaren hos Inkvisationen självt med stor stolthet.

Mordeci är precis som sin mor och far inte speciellt inriktad på närstrid utan fokuserar så som idealbilden av en arbitrator bjuder på strid med signevapnet shotgun, men även andra former av skjutvapen. Men framgång som arbitrator bygger inte på vapen eller externa medel utan på ständig sinnesnärvaro, kallhet, kommunikationsförmåga och en orubblig trohet till kejsaren.

101116 - Under the graveyard

Den drakliknande varelsen har kämpats ned, men striden pågår för fullt. En zombie är i närstrid med Kahrsaid och ytterligare fyra är på ingång. Medan Kahrsaid försvarar sig med sin glaive anfaller de övriga zombies gruppen. Athrax är dock beredd och låter Gonds ljus sprida sig över dem, och de ryggar tillbaka, bländade av gudens storhet. De görs därefter snabbt av med och uppmärksamheten vänds till den varelse som väckte de vilande kropparna. Från vägskälet ropar han till dem "Come and face me!" varefter han springer in bland gravarna, vilket gruppen tycker är ett mycket ogentlemannalikt beteende.

Gruppen följer efter mannen, men då uppenbarar sig ett nytt hinder... en stengärdsgård. Alla lyckas dock smidigt ta sig över och även Athrax ramlar någorlunda graciöst ner på andra sidan. Bakom en av gravarna, där mannen försvann, gapar ett stort hål på två meter i diameter ner i den helgade jorden. Gången vindlar sig en bit nedåt och mynnar ut i en större grotta där en mängd döda kroppar ligger. På en av dem finner gruppen ett par bracers of armour +2. En trappa som leder längre ner i marken är den enda vägen vidare och gruppen beger sig modigt ner i mörkret. Här möts de av en korridor vad som tycks vara uthuggna katakomber. Större delen av gångarna kantas av alkover med likkistor som gruppen osvikligt plundrar i jakt på skatter. De tar sig åt vänster där de når ytterligare en T-korsning. Åt höger finner de ett litet rum med en stor, svart järndörr med ett kraftigt lås. På den motsatta väggen hänger en nyckel och ovan den ett plakat som lyder: "Beyond these walls lie Death's sion". Åt vänster i korridoren hittar gruppen direkt ett rum med en rostig, men magisk kista. Trots idogna försök öppna, dyrka och slå öppnar sig inte kistan. Till sist använder Athrax sin rusting grasp medan övriga väntar utanför rummet. Detta är tur då en enorm eldspelare slår ut då kistan förstörs. En skadad Athrax helar sig snabbt och ber Naoloki ta hand om de cirka 4000 guld som runnit ut på golvet. Bland glittret finner gruppen även en scroll och ett pergament som informativt läser:

"If the Sion is called the cave must be abandoned. None can stand against the Sion."

Vidare i korridoren finns ytterligare tre rum med olika antal sarkofager i och gruppen hittar en handfull guld till. Längst ner svänger dock gången av skarpt åt vänster och precis bakom svängen står en svart och bucklig port. Den glider upp lätt när Naloki prövar och hon finner sig stå öga mot öga med en wraith. En hård strid följer där vålnaden har övertaget genom sin etherealness samtidigt som den kraftigt suger livet ur gruppen. Efter ett tag kommer också ytterligare en wraith från andra hållet och gruppen är fångade i korridoren. Med blotta förskräckelsen och totalt runt 30 i constitution drain linkar gruppen tillbaka till byn för att återhämta sig.

Efter två dagar på värdshuset med lite stärkande mat (och vin) och ett dussin lesser restoration är gruppen redo att bege sig ut igen. I den tidiga kvällen passerar de stadsportarna ut i den friska vinden som löven att rassla och mörkret som får träden att luta sig lite djupare över vägen. Utan några besvär når de det underjordiska gångsystemet igen. De upptäcker dock att kistlocken som de tidigare rubbat nu är tillbakalagda. Det sista i korridoren bakom den buckliga porten är dock bara en kort återvändsgränd med fler likkistor i alkoverna. Gruppen börjar nu höra ett svagt snyftande som ekar genom gångarna och det tycks stiga för varje kista som öppnas. Efter att ha utforskat allt annat går gruppen åter till den stora, svarta porten och öppnar den med nyckeln som hängde på väggen. Bakom den finns ytterligare ett litet rum med en port till vänster och en gång höljd i mörker och spindelvävsslöjor som fortsätter rakt framför dem. Gruppen trevar sig sakta fram och Naloki som går först snubblar plötsligt på en kropp som ligger på golvet. Det visar sig vara den man som tidigare utmanade dem att komma till grottan. Hans kropp är täckt av blod och en arm är avsliten och tycks ha släpats längre in i mörkret.


På sin vakt fortsätter gruppen vidare och när de når runt ett hörn kan de skymta en siluett en bit in som tycks vara källan till oljudet. När de kommer närmare ser de en varelse som en liten människa, med svart stripigt hår. Ur hennes uppspärrade ögon rinner en bläcklik vätska nerför ansiktet och svärtar de vita trasorna som kläder hennes kropp. Hon öppnar munnen och utstöter ett snyftande som blir förvrängt till ett gurglande bubblande läte när det svarta rinner in i hennes mun. Tomheten i ögonen och den gråtande sången påverkar gruppen och Jepe känner sig märkbart svagare av varelsen. Det är trångt att slåss i gången, men gruppen är överlägsna i sitt antal mot monstret som är ensamt och strax spränger Kahrsaid hennes huvud i en explosion av bläck. Men strax därpå hör de ett våldsamt brak följt av ett plask som av vatten, och sen ett fruktansvärt vrål bakom sig. Med tunga kliv kommer något närmare.

Gruppen vänder för att möta det nya hotet bakifrån. När de rundar hörnet ser de en enorm zombieliknande jätte som kommit ut ur dörren de lämnat orörd. Själva dörren ligger på marken - avslagen från sina fästen. Naloki försöker piska den men varelsen kommer närmare och grabbar tag för att krossa henne med sina starka nävar. Men Devan och Kahrsaid är nu i sitt esse och Devan skjuter tre klockrena pilar i varelsen och Kahrsaid hoppar fram med sin glaive och utdelar tre monumentala hugg som fäller monstret till marken.

Rummet där varelsen kom från är fyllt av vatten och på botten ligger fullt med benrester och en del guld som gruppen samlar upp. Nu återstår endast en gång att fortsätta i. Snart når gruppen ett hörn och bakom det öppnar gången upp sig i en stor grotta. Hela marken är täckt av ett halvmeter tjockt lager av ben och en bit in vilar en utsmyckat stensarkofag. Kistan pulserar med ett blått ljus som skickar ut vågor som får benen omkring att rassla. Bakom kistan står en stenstaty av en enorm ogre-krigare med armarna korsade över bröstet. När gruppen når grottans mynning börjar det röra sig bland benen och fyra varelser, utrustade med rustningar och svärd, reser ur vimlet av likrester. De talar: "Raiders of our sisters - you disappear in the night.". Och här slutar kvällens spel...

100907 Spel 9 - Bloodmist - Town at last!

Den bubblande, svarta vätskan fortsätter pumpa ut ur kropparna på marken. Ur dem och ur hästens kadaver börjar det krypa små likätarråttor. Sammanlagt tre kommer upp ur liken, men från höger hörs ett dovt muller av rörelse. Devan och Kahrsaid börjar skjuta på de närmaste, men snart kommer tio råttor ut bland husen. I gränderna, på hustaken och ut från husdörrarna kommer de – med gälla ylanden likt vargar går de till attack. Natali framkallar blixtar som slår ner bland råttorna medan Athrax går för att möta dem och Jepe framkallar celestial badgers för att stoppa deras anfall. Råttorna är klena, men de är många och gruppen är snart omringad. Slakten fortsätter allteftersom varelserna mosas, spetsas eller grillas och luften fylls av en rödstänkt dimma. Snart tycks dimman dock anta en mjölkigare och solidare form. En virvel av tjock, smutsig rök bildas runt gruppen som tycks befinna sig i stormens öga. Samtidigt anländer en ny flock på nästan tio varråttor till.

Ur dimman sträcker sig beniga händer, ett dödsmärkt ansikte skymtar. Och plötsligt formas en virvel som slår ner med hård kraft mot Athrax. Gruppen är nu kluven om man ska kämpa ner likätarråttorna först eller möta detta nya, värre hot. Devan vill ta hand om den större fienden först, medan Athrax och Kahrsaid har fullt upp för att hålla en mängd småkritter borta från sig. Jepe kastar ut ett magiskt nät som fångar två av råttorna för att avlasta gruppen. Den blodförpestade dimman hinner slå ner ytterligare en gång på Kahrsaid och en gång på Natali innan råttorna är nedkämpade och gruppen kan koncentrera sig på annat. Kahrsaid slungar sina blixtar och Athrax svingar sin silverne hammare i Gonds namn. Jepes bufflar anfaller med all sin kraft. Det tycks som om endast magisk skada biter på varelsen så Devan släpper sin båge till marken, drar sitt glimmande svärd och sätter nådastöten. Med ett skri från underjordens fasor upplöses dimman och de blodstänkta husen framträder åter kring gruppen. På marken flyter resterna efter likätarråttorna i blandningen av leran och deras eget blod.

Pustande efter utmattningen står gruppen kvar på vägen och diskuterar hur de ska fortsätta. Devan som tidigare snabbt vill ta sig ifrån byn övertalar nu resten av gruppen att vänta på vägen medan han utforskar ett av de närmaste husen. Det tycks vara ett före detta slakteri, men de första två rummen är tomma. Genom en valvdörr kommer Devan in i en korridor som rakt fram leder ut genom ytterligare ett valv och till höger leder fram till en garderob. Vid utgången står en zombie, men den bara hänger och tycks inte märka Devan som smyger sig fram till skåpet. Två blodiga handavtryck kröner dörrarna och när han öppnar kastar sig en zombie över honom. Det blir en hård strid för Devan som är ovan att slåss ensam i närstrid, men till sist lyckas han sänka zombien. I garderoben ligger en bok och en gammal rostig skära. Han går ut för att hämta Athrax som kan vara intresserad av boken och Kahrsaid som kan se om skäran är magisk. I det senare fallet visar sig inget magiskt alls finnas i garderoben medan boken är ?.

Gruppen beger sig härefter ut från byn för att inte dras in i fler strider då de fortfarande hör en hel del odöda röra sig bland ruinerna. De kommer ut från byn och vandrar upp längs dalkanten och kommer åter in i skogen. Efter cirka sex timmars vandring är det kväll och gruppen ser sig om efter en viloplats. De ser de nedfallna spillrorna efter ett torn (9g) en liten bit in i skogen och tar sig dit för att undersöka. Snabbt står det dock klart att något magiskt är på gång då luften inuti det som återstår av tornet skimrar och böljar lätt. Jepe framkallar en apa som glatt springer in i tornet varvid den tycks fastna. En stor, spektral varelse framträder och lyfter upp apan i luften och krossar den. Athrax anfaller springande med ett krigsvrål, men spöket flyger enkelt upp i luften och skrattar åt gruppen. De känner alla ett kallt tryck mot tinningarna och Devan blir plötsligt blek, drar sin båge och skjuter sig själv i benet. Kahrsaid börjar attackera med sin magi och Natali förvandlar sig till en magisk hök och anfaller tillsammans med sin familiar. Anden tycks bli skadad, men verkar ändå inte bry sig nämnvärt om slagen mot den. Den lyser till och kaster ljusklot av ren kraft som bränner några i gruppen. Athrax kreverar av ilska för att inte kunna nå varelsen. Kampen börjar kännas lite desperat, men utan synbar anledning börjar varelsen ringla runt och upplöses i tomma intet. Gruppen hör dess skratt försvinna bort ovan träden.

Lätt tagna av händelsen väljer gruppen att fortsätta längs vägen igenom natten. Fram mot gryningen hittar de ett spår av någon människa som vandra in i skogen (9h), men gruppen väljer att inte förfölja utan istället satsa på staden. Efter ett tag slår de dock läger för att vila. Senare återupptar de vandringen och till sist når vägen havet där den går längs med klippkanten som blickar ut mot det blå. De måste därmed ha kommit till andra sidan ön. Ett nytt vägskäl (9i) förbryllar gruppen då borgarrådet i byn aldrig nämnde det. Men gruppen resonerar som så att staden måste ligga längs kusten varför de fortsätter rakt fram istället för till höger.

Till sist får de syn på staden (11) som ligger i en bukt och har höga försvarsmurar med värn runt sig. Väl framme blir gruppen uppmärksammade av vakterna som beordrar dem att lägga ner sina vapen, vilket de gör. En liten vaktstyrka närmar sig vaksamt och frågar efter deras ärende och var de kommer från. Gruppen förklarar och vakterna synar dem, tydligen för att försäkra sig om att de inte är infekterade med någon sjukdom som härjar i landet. De fortsätter in i staden och kommer snabbt till torggatan som verkar vara dess centrum. Ett värdshus i närheten förser dem med härbärge för fem silver natten och en tävling utbryter om vem som ska få bada först . Devan och Natali är båda snabbt på det men som enda kvinna låter gruppen Natali bada först. Under tiden beger sig Athrax ner i hamnen för att få sålt alla de läderrustningar och annat samt undersöka vad som finns att inhandla. Han samtalar med dvärgarna Hrrr och Brrk som inte är så villiga att köpa, men skulle kunna ta sig an Athrax warhammer... för ett pris naturligtvis. När Devan ansluter sig mulnar de klart över att få en alv framför sig och vid hans förfrågningar om bågmakare viftar de bara ner honom mot hamnen till. Där hittar han en (annan?) snorkig alv som kan göra de bågar som Devan önskar. Kahrsaid söker sig ut på jakt efter utrustning till sig själv och han söker sig till en lite skum gränd med en källarbutik... och här slutar kvällens spel.

Lärdomar från dagens spel:

• Övergivna ruiner är sällan en bra plats att sova på. 
• Ett låglevel-party är svagt och måste ha tillgång till en stad varje dag. 
• Små kritter plus stora monster är en dålig kombination. 
• Dvärgar ogillar vokaler. 

100902 Spel 8 - On the road again

Efter att Natali och Devan kommit tillbaka med sina nya familiars börjar gruppen planera för att bege sig mot huvudstaden. Mat och andra förnödenheter införskaffas, men tyvärr finns inga mulor i byn. Athrax hör sig för om någon vill skicka ett meddelande till huvudstaden och i gryningen när de är på väg att ge sig ut kommer Karl Wülf, borgarrådet, och möter dem. Han betonar åter att det är en farlig resa de ger sig in på, men önskar dem framgång och ger gruppen lite extra färdkost. Karl beskriver vägen de bör ta och säger att runt fjärde dagen kommer de att komma till den övergivna byn Barovia där de ska ta av åt vänster mot huvudstaden. Han ber dem också besöka Fru Comolandé som verkar ha något ytterligare att säga dem. Den gamla damen visar sig ha ett mindre uppdrag åt dem. I huvudstaden ber hon dem leta efter månvattenstenar – klotformade, glasliknande stenar. Hon ger dem 750 guld att köpa så många de kan för och lovar dem lika mycket igen då de återvänder. När de är på väg ut griper hon tag i Jepes axel och säger ”Akta er för de tre systrarna.”.

Gruppen börjar sin vandring längs vägen ut från byn och de första två dagarna flyter relativt lugnt. Första kvällen övernattar de i en glänta som ligger precis intill vägen utan att bli störda. Andra dagen finner de två lik invid vägen (9c). Kropparna är förmodligen en vecka gamla och har bitmärken som från vargar överallt. En bit in ligger en krossad vagn. Athrax funderar på att vänta så att han kan använda sin magi till att tala med liken, men beslutar sig till sist för att inte göra det. Samtidigt kommer Natalis hök tillbaka med en hjortkid så gruppen ställer till med en festmåltid.

På tredje dagen, i skymningen, når gruppen en kyrka vid vägkanten (9d). På avstånd ser de hur fönstren är upplysta av ett flackande sken. Devan smyger sig närmare på lätta alvfötter, men ljusen slocknar när han kommer närmare. De går alla fram tillsammans. Entrén är ganska liten och på väggarna finns två dörrar på var sida som verkar mynna ut i varsin kammare. Stora kyrkrummet ligger rakt fram. Athrax går modigt in i första rummet och där inne ser han en zombie-aktig varelse kommer mot honom. Striden börjar och de försöker alla kämpa men gången är så trång att endast några av dem kan komma åt fienden. Snart kommer det dock ut monster från de andra rummen också. Natali framkallar en hippogriff och Jepe två vargar som hjälper gruppen. Inifrån kammaren hörs dock en dov stämma och ett infernaliskt ljud slår emot dem och hamrar på deras medvetande. Alla lyckas dock stå emot utom Devan som blir lamslagen under några sekunder. Ut från den bortre kammaren på höger sida tittar en blek varelse fram och flinar mot gruppen. Han kastar ut någon grön dimma mot dem vilket ytterligare hämmar gruppen. Men när varelsen kommer ut och närmar sig biter hippogiffen prompt av den huvudet. Övriga zombies som visar sig vara infected zombies nedkämpas även de ganska snabbt.

Allt tycks tyst och lugnt när gruppen går in i stora kyrkorummet. Devan och Kahrsaid som kan se i dunklet skymtar en figur stående bakom altaret på andra sidan rummet. I mitten av salen finns också ett stort hål som är runt tre meter i diameter. Jepes vargar börjar springa in i rummet för att nå den okända varelsen, men de blir hindrade av allt bråte och sönderslagna kyrkbänkar som ligger överallt. Natali försvandlar sig till en svartbjörn och beger sig upp för trapporna på sidan. Kahrsaid och Devan går in, de skjuter och träffar. Athrax stormar även han in med hammaren i högsta hugg. Då fylls plötsligt hela kyrkan av tjock vit rök som gör att det bara går att se fem fot framför en. Athrax ser hur varelsen som ser ut som en evil cleric kommer, förvånansvärt lätt, flygande genom luften mot honom. Han sträcker ut en glödande han, men Athrax lyckas slå till clericen så att han missar. Nu hamnar fienden precis intill hålet i mitten på golvet och gruppen sammanstrålar för att besegra honom. Det verkar som om han tar en hel del stryk och till sist hoppar han ner i hålet bakom för att undkomma. Jepe beordrar direkt sina bufflar att hoppa efter och anfalla. Kahrsaid kryper ner efter dem och ser till sin förvåning att det inte är clericen de slåss mot utan någon skinnflådd barbar. Han ser också att en trappa leder ner från bortre delen av rummet och skriker detta till resten av gruppen som med Athrax i spetsen springer tillbaka till smårummen för att hitta trappan ner. Där nere fortsätter striden mot den nya motståndaren. Han är tämligen övermannad då gruppen hör en röst, som gruppen antar kommer från clericen, inifrån hörnet: ”Låt min son vara!”. Athrax replikerar med att han ska säga åt sonen att inte attackera så ska de också stilla sina vapen. Men sonen fortsätter slåss. Kahrsaid som sitter uppe i taket kryper fram en bit och tittar in i hörnet där rösten kom ifrån. Mycket riktigt sitter den skadade clericen nedsjunken i hörnet. Utan medlidande skickar Kahrsaid ner en blixt som avslutar jobbet. ”Sonen” är också snart nedkämpad och looten börjar.

Clericen har en rustning, en morgonstjärna och en sköld på sig. Icke överraskande visar det sig att alla utom Kahrsaid tar skada av att hantera utrustningen. Sagt och gjort tar han hand om vapnet och skölden medan han packar in rustningen väl så att Devan kan bära den. Bland bråtet hittar de också en scroll med okänd betydelse. Gruppen väljer att övernatta i kyrkan och beger sig tidigt på morgonen ut igen. Vägen leder dem längs en den vindlande gammelskogen i nästan tre timmar innan de ser något nytt. Framför dem syns en triumfbåge över vägen (9e). När de kommer fram ser de att den är rätt förfallen. Misstänksamma mot magiska portaler väljer de flesta i gruppen att gå runt om medan Athrax promenerar rakt igenom (utan att något händer). Kahrsaid klättrar upp på bågen för att spana. Han ser inget slott ute i skogen, men framför dem ser han hur skogen öppnar upp sig och vägen leder ner i en dal. Väl framme vid dalmynningen ser de en skylt vid vägen som proklamerar att de närmar sig Barovia – den by som Karl Wülf pratade om. Nere i dalen breder mycket riktigt en förfallen by ut sig (10a). På höger sida om dalen ser de topparna på ett mörkt slott som sticker upp ovan träden som växer på klippsidan (9f). När gruppen närmar sig byn anar de rörelse inne bland husen. En bit in delar vägen upp sig och fortsätter dels rakt fram, dels åt vänster. Enligt borgarrådets instruktioner fortsätter gruppen åt vänster. En bit in ser de dock tre figurer röra sig på vägen. De tycks märkliga och rör sig släpande och utan intention. Gruppen rör sig närmare och Devan börjar skjuta på de tre zombies som stapplar framför dem. Två av fienderna börjar röra sig mot gruppen. De fälls snabbt av gruppen och de riktar sig mot den tredje. Hela platsen känns mycket obehaglig med ljud som kommer inifrån och mellan husen. Vid vägkanten ligger en död häst. Den sista zombie som återstår tappar huvudet och faller ner på marken och en svart, bubblande vätska börjar rinna ur halsen. Från höger sida hörs ett högt skrik... och här slutar dagens session.

Lärdomar från dagens spel:

• Det är jobbigt att slåss i rök.
• Det är svårt att medla mitt i en strid.
• Emil ska inte plocka upp mörk, okänd utrustning. 
• Hål i golvet ställer bara till problem. 
• No Mercy!

Devan Chandrian

Devan drog och släppte bågsträngen i en enda inövad rörelse och hörde det välbekanta ljudet då pilen avlossades. Han brydde sig inte om att följa dess färd genom luften, han visste var den skulle träffa. Vad var meningen med att skjuta på fasta mål? När man väl vant sig vid en båge var det som att sätta pekfingret på nästippen, lätt och väldigt tråkigt om man ägnade sig åt det under någon längre tid.

Han mottog frånvarande berömmet från de andra eleverna. Vad de tyckte om honom brydde han sig inte mycket om, de var talanglösa, efterblivna och inställsamma och framförallt saknade de varje form av ambition.

Mäster Sindrar närmade sig med ett småleende på läpparna. Sindrar var en av de få som förtjänade respekt. Devan erkände motvilligt för sig själv att han inte ännu kunde mäta sig med bågmästaren.
-Ett skapligt skott, sa läraren.
-Hade det inte varit för din ringa ålder hade du kunnat vara skogvaktare för länge sedan. Du måste vara ivrig att få hjälpa dina föräldrar i deras värv att försvara vår stad.

Devan bugade sig lätt för den äldre alven men kände samtidigt hur vreden började växa inom honom. I över hundra år hade han levt en skyddad tillvaro i An'Caldan, lövens hem. Han hade studerat historia och biologi, övat svärdskonst och bågskytte. Endast i enstaka fall och under skyddade former hade han tillåtits komma utanför stadens portar för att studera de varelser som ansågs vara ett hot. Alvernas långa liv gjorde dem överdrivet rädda att förlora det. I det avseendet var människorna bättre, de hade en drivkraft som man fann hos få i hans släkte. Samtidigt hade han inte den ringaste önskan att hjälpa sina föräldrar i deras värv. Varför skulle han slita för att ta hand om dem som inte kunde ta hand om sig själva? Det enda man fick i gengäld var tacksamhet från andra och det var inte mycket värt jämfört med ens egen stolthet.

-Jag tänker inte bli skogsvakt, svarade han.
Sindrar höjde på ena ögonbrynet.
-Får jag fråga varför?
-Därför att jag inte vill bli som du och slösa bort min talang på att undervisa talanglösa ynkryggar som varken kan eller vill lära sig något. En mummel följt av en tryckande tystnad spred sig bland de omgivande jämnåriga.
-Du tycker alltså att du är förmer än oss andra? Lärarens röst var kall och fördömande.
-Ja, det gör jag.
-I så fall föreslår jag att du klarar dig själv, utan stöd av vårt samhälle.
-Det låter som ett bra förslag, jag lämnar An'Caldan utan dröjsmål. Farväl.

Devan vände sig om och styrde stegen mot det hus i utkanten av staden där han tills nyligen hade bott tillsammans med sina familj. Inom sig kände han en behaglig blandning av ilska och frihet. Väl framme plockade han raskt ihop sina få tillhörigheter. Han funderade som hastigast på att skriva ett meddelande, men förkastade snart den idén. De skulle ändå få reda på vad som hänt.

Stadsvakten tittade frågande på honom då han gick ut genom portarna. Devan svarade honom med ett stort leende. Framför honom låg vägen till berömmelse, och framförallt möjligheten att skapa sitt eget liv.