Devan Chandrian

Devan drog och släppte bågsträngen i en enda inövad rörelse och hörde det välbekanta ljudet då pilen avlossades. Han brydde sig inte om att följa dess färd genom luften, han visste var den skulle träffa. Vad var meningen med att skjuta på fasta mål? När man väl vant sig vid en båge var det som att sätta pekfingret på nästippen, lätt och väldigt tråkigt om man ägnade sig åt det under någon längre tid.

Han mottog frånvarande berömmet från de andra eleverna. Vad de tyckte om honom brydde han sig inte mycket om, de var talanglösa, efterblivna och inställsamma och framförallt saknade de varje form av ambition.

Mäster Sindrar närmade sig med ett småleende på läpparna. Sindrar var en av de få som förtjänade respekt. Devan erkände motvilligt för sig själv att han inte ännu kunde mäta sig med bågmästaren.
-Ett skapligt skott, sa läraren.
-Hade det inte varit för din ringa ålder hade du kunnat vara skogvaktare för länge sedan. Du måste vara ivrig att få hjälpa dina föräldrar i deras värv att försvara vår stad.

Devan bugade sig lätt för den äldre alven men kände samtidigt hur vreden började växa inom honom. I över hundra år hade han levt en skyddad tillvaro i An'Caldan, lövens hem. Han hade studerat historia och biologi, övat svärdskonst och bågskytte. Endast i enstaka fall och under skyddade former hade han tillåtits komma utanför stadens portar för att studera de varelser som ansågs vara ett hot. Alvernas långa liv gjorde dem överdrivet rädda att förlora det. I det avseendet var människorna bättre, de hade en drivkraft som man fann hos få i hans släkte. Samtidigt hade han inte den ringaste önskan att hjälpa sina föräldrar i deras värv. Varför skulle han slita för att ta hand om dem som inte kunde ta hand om sig själva? Det enda man fick i gengäld var tacksamhet från andra och det var inte mycket värt jämfört med ens egen stolthet.

-Jag tänker inte bli skogsvakt, svarade han.
Sindrar höjde på ena ögonbrynet.
-Får jag fråga varför?
-Därför att jag inte vill bli som du och slösa bort min talang på att undervisa talanglösa ynkryggar som varken kan eller vill lära sig något. En mummel följt av en tryckande tystnad spred sig bland de omgivande jämnåriga.
-Du tycker alltså att du är förmer än oss andra? Lärarens röst var kall och fördömande.
-Ja, det gör jag.
-I så fall föreslår jag att du klarar dig själv, utan stöd av vårt samhälle.
-Det låter som ett bra förslag, jag lämnar An'Caldan utan dröjsmål. Farväl.

Devan vände sig om och styrde stegen mot det hus i utkanten av staden där han tills nyligen hade bott tillsammans med sina familj. Inom sig kände han en behaglig blandning av ilska och frihet. Väl framme plockade han raskt ihop sina få tillhörigheter. Han funderade som hastigast på att skriva ett meddelande, men förkastade snart den idén. De skulle ändå få reda på vad som hänt.

Stadsvakten tittade frågande på honom då han gick ut genom portarna. Devan svarade honom med ett stort leende. Framför honom låg vägen till berömmelse, och framförallt möjligheten att skapa sitt eget liv.