100907 Spel 9 - Bloodmist - Town at last!

Den bubblande, svarta vätskan fortsätter pumpa ut ur kropparna på marken. Ur dem och ur hästens kadaver börjar det krypa små likätarråttor. Sammanlagt tre kommer upp ur liken, men från höger hörs ett dovt muller av rörelse. Devan och Kahrsaid börjar skjuta på de närmaste, men snart kommer tio råttor ut bland husen. I gränderna, på hustaken och ut från husdörrarna kommer de – med gälla ylanden likt vargar går de till attack. Natali framkallar blixtar som slår ner bland råttorna medan Athrax går för att möta dem och Jepe framkallar celestial badgers för att stoppa deras anfall. Råttorna är klena, men de är många och gruppen är snart omringad. Slakten fortsätter allteftersom varelserna mosas, spetsas eller grillas och luften fylls av en rödstänkt dimma. Snart tycks dimman dock anta en mjölkigare och solidare form. En virvel av tjock, smutsig rök bildas runt gruppen som tycks befinna sig i stormens öga. Samtidigt anländer en ny flock på nästan tio varråttor till.

Ur dimman sträcker sig beniga händer, ett dödsmärkt ansikte skymtar. Och plötsligt formas en virvel som slår ner med hård kraft mot Athrax. Gruppen är nu kluven om man ska kämpa ner likätarråttorna först eller möta detta nya, värre hot. Devan vill ta hand om den större fienden först, medan Athrax och Kahrsaid har fullt upp för att hålla en mängd småkritter borta från sig. Jepe kastar ut ett magiskt nät som fångar två av råttorna för att avlasta gruppen. Den blodförpestade dimman hinner slå ner ytterligare en gång på Kahrsaid och en gång på Natali innan råttorna är nedkämpade och gruppen kan koncentrera sig på annat. Kahrsaid slungar sina blixtar och Athrax svingar sin silverne hammare i Gonds namn. Jepes bufflar anfaller med all sin kraft. Det tycks som om endast magisk skada biter på varelsen så Devan släpper sin båge till marken, drar sitt glimmande svärd och sätter nådastöten. Med ett skri från underjordens fasor upplöses dimman och de blodstänkta husen framträder åter kring gruppen. På marken flyter resterna efter likätarråttorna i blandningen av leran och deras eget blod.

Pustande efter utmattningen står gruppen kvar på vägen och diskuterar hur de ska fortsätta. Devan som tidigare snabbt vill ta sig ifrån byn övertalar nu resten av gruppen att vänta på vägen medan han utforskar ett av de närmaste husen. Det tycks vara ett före detta slakteri, men de första två rummen är tomma. Genom en valvdörr kommer Devan in i en korridor som rakt fram leder ut genom ytterligare ett valv och till höger leder fram till en garderob. Vid utgången står en zombie, men den bara hänger och tycks inte märka Devan som smyger sig fram till skåpet. Två blodiga handavtryck kröner dörrarna och när han öppnar kastar sig en zombie över honom. Det blir en hård strid för Devan som är ovan att slåss ensam i närstrid, men till sist lyckas han sänka zombien. I garderoben ligger en bok och en gammal rostig skära. Han går ut för att hämta Athrax som kan vara intresserad av boken och Kahrsaid som kan se om skäran är magisk. I det senare fallet visar sig inget magiskt alls finnas i garderoben medan boken är ?.

Gruppen beger sig härefter ut från byn för att inte dras in i fler strider då de fortfarande hör en hel del odöda röra sig bland ruinerna. De kommer ut från byn och vandrar upp längs dalkanten och kommer åter in i skogen. Efter cirka sex timmars vandring är det kväll och gruppen ser sig om efter en viloplats. De ser de nedfallna spillrorna efter ett torn (9g) en liten bit in i skogen och tar sig dit för att undersöka. Snabbt står det dock klart att något magiskt är på gång då luften inuti det som återstår av tornet skimrar och böljar lätt. Jepe framkallar en apa som glatt springer in i tornet varvid den tycks fastna. En stor, spektral varelse framträder och lyfter upp apan i luften och krossar den. Athrax anfaller springande med ett krigsvrål, men spöket flyger enkelt upp i luften och skrattar åt gruppen. De känner alla ett kallt tryck mot tinningarna och Devan blir plötsligt blek, drar sin båge och skjuter sig själv i benet. Kahrsaid börjar attackera med sin magi och Natali förvandlar sig till en magisk hök och anfaller tillsammans med sin familiar. Anden tycks bli skadad, men verkar ändå inte bry sig nämnvärt om slagen mot den. Den lyser till och kaster ljusklot av ren kraft som bränner några i gruppen. Athrax kreverar av ilska för att inte kunna nå varelsen. Kampen börjar kännas lite desperat, men utan synbar anledning börjar varelsen ringla runt och upplöses i tomma intet. Gruppen hör dess skratt försvinna bort ovan träden.

Lätt tagna av händelsen väljer gruppen att fortsätta längs vägen igenom natten. Fram mot gryningen hittar de ett spår av någon människa som vandra in i skogen (9h), men gruppen väljer att inte förfölja utan istället satsa på staden. Efter ett tag slår de dock läger för att vila. Senare återupptar de vandringen och till sist når vägen havet där den går längs med klippkanten som blickar ut mot det blå. De måste därmed ha kommit till andra sidan ön. Ett nytt vägskäl (9i) förbryllar gruppen då borgarrådet i byn aldrig nämnde det. Men gruppen resonerar som så att staden måste ligga längs kusten varför de fortsätter rakt fram istället för till höger.

Till sist får de syn på staden (11) som ligger i en bukt och har höga försvarsmurar med värn runt sig. Väl framme blir gruppen uppmärksammade av vakterna som beordrar dem att lägga ner sina vapen, vilket de gör. En liten vaktstyrka närmar sig vaksamt och frågar efter deras ärende och var de kommer från. Gruppen förklarar och vakterna synar dem, tydligen för att försäkra sig om att de inte är infekterade med någon sjukdom som härjar i landet. De fortsätter in i staden och kommer snabbt till torggatan som verkar vara dess centrum. Ett värdshus i närheten förser dem med härbärge för fem silver natten och en tävling utbryter om vem som ska få bada först . Devan och Natali är båda snabbt på det men som enda kvinna låter gruppen Natali bada först. Under tiden beger sig Athrax ner i hamnen för att få sålt alla de läderrustningar och annat samt undersöka vad som finns att inhandla. Han samtalar med dvärgarna Hrrr och Brrk som inte är så villiga att köpa, men skulle kunna ta sig an Athrax warhammer... för ett pris naturligtvis. När Devan ansluter sig mulnar de klart över att få en alv framför sig och vid hans förfrågningar om bågmakare viftar de bara ner honom mot hamnen till. Där hittar han en (annan?) snorkig alv som kan göra de bågar som Devan önskar. Kahrsaid söker sig ut på jakt efter utrustning till sig själv och han söker sig till en lite skum gränd med en källarbutik... och här slutar kvällens spel.

Lärdomar från dagens spel:

• Övergivna ruiner är sällan en bra plats att sova på. 
• Ett låglevel-party är svagt och måste ha tillgång till en stad varje dag. 
• Små kritter plus stora monster är en dålig kombination. 
• Dvärgar ogillar vokaler. 

100902 Spel 8 - On the road again

Efter att Natali och Devan kommit tillbaka med sina nya familiars börjar gruppen planera för att bege sig mot huvudstaden. Mat och andra förnödenheter införskaffas, men tyvärr finns inga mulor i byn. Athrax hör sig för om någon vill skicka ett meddelande till huvudstaden och i gryningen när de är på väg att ge sig ut kommer Karl Wülf, borgarrådet, och möter dem. Han betonar åter att det är en farlig resa de ger sig in på, men önskar dem framgång och ger gruppen lite extra färdkost. Karl beskriver vägen de bör ta och säger att runt fjärde dagen kommer de att komma till den övergivna byn Barovia där de ska ta av åt vänster mot huvudstaden. Han ber dem också besöka Fru Comolandé som verkar ha något ytterligare att säga dem. Den gamla damen visar sig ha ett mindre uppdrag åt dem. I huvudstaden ber hon dem leta efter månvattenstenar – klotformade, glasliknande stenar. Hon ger dem 750 guld att köpa så många de kan för och lovar dem lika mycket igen då de återvänder. När de är på väg ut griper hon tag i Jepes axel och säger ”Akta er för de tre systrarna.”.

Gruppen börjar sin vandring längs vägen ut från byn och de första två dagarna flyter relativt lugnt. Första kvällen övernattar de i en glänta som ligger precis intill vägen utan att bli störda. Andra dagen finner de två lik invid vägen (9c). Kropparna är förmodligen en vecka gamla och har bitmärken som från vargar överallt. En bit in ligger en krossad vagn. Athrax funderar på att vänta så att han kan använda sin magi till att tala med liken, men beslutar sig till sist för att inte göra det. Samtidigt kommer Natalis hök tillbaka med en hjortkid så gruppen ställer till med en festmåltid.

På tredje dagen, i skymningen, når gruppen en kyrka vid vägkanten (9d). På avstånd ser de hur fönstren är upplysta av ett flackande sken. Devan smyger sig närmare på lätta alvfötter, men ljusen slocknar när han kommer närmare. De går alla fram tillsammans. Entrén är ganska liten och på väggarna finns två dörrar på var sida som verkar mynna ut i varsin kammare. Stora kyrkrummet ligger rakt fram. Athrax går modigt in i första rummet och där inne ser han en zombie-aktig varelse kommer mot honom. Striden börjar och de försöker alla kämpa men gången är så trång att endast några av dem kan komma åt fienden. Snart kommer det dock ut monster från de andra rummen också. Natali framkallar en hippogriff och Jepe två vargar som hjälper gruppen. Inifrån kammaren hörs dock en dov stämma och ett infernaliskt ljud slår emot dem och hamrar på deras medvetande. Alla lyckas dock stå emot utom Devan som blir lamslagen under några sekunder. Ut från den bortre kammaren på höger sida tittar en blek varelse fram och flinar mot gruppen. Han kastar ut någon grön dimma mot dem vilket ytterligare hämmar gruppen. Men när varelsen kommer ut och närmar sig biter hippogiffen prompt av den huvudet. Övriga zombies som visar sig vara infected zombies nedkämpas även de ganska snabbt.

Allt tycks tyst och lugnt när gruppen går in i stora kyrkorummet. Devan och Kahrsaid som kan se i dunklet skymtar en figur stående bakom altaret på andra sidan rummet. I mitten av salen finns också ett stort hål som är runt tre meter i diameter. Jepes vargar börjar springa in i rummet för att nå den okända varelsen, men de blir hindrade av allt bråte och sönderslagna kyrkbänkar som ligger överallt. Natali försvandlar sig till en svartbjörn och beger sig upp för trapporna på sidan. Kahrsaid och Devan går in, de skjuter och träffar. Athrax stormar även han in med hammaren i högsta hugg. Då fylls plötsligt hela kyrkan av tjock vit rök som gör att det bara går att se fem fot framför en. Athrax ser hur varelsen som ser ut som en evil cleric kommer, förvånansvärt lätt, flygande genom luften mot honom. Han sträcker ut en glödande han, men Athrax lyckas slå till clericen så att han missar. Nu hamnar fienden precis intill hålet i mitten på golvet och gruppen sammanstrålar för att besegra honom. Det verkar som om han tar en hel del stryk och till sist hoppar han ner i hålet bakom för att undkomma. Jepe beordrar direkt sina bufflar att hoppa efter och anfalla. Kahrsaid kryper ner efter dem och ser till sin förvåning att det inte är clericen de slåss mot utan någon skinnflådd barbar. Han ser också att en trappa leder ner från bortre delen av rummet och skriker detta till resten av gruppen som med Athrax i spetsen springer tillbaka till smårummen för att hitta trappan ner. Där nere fortsätter striden mot den nya motståndaren. Han är tämligen övermannad då gruppen hör en röst, som gruppen antar kommer från clericen, inifrån hörnet: ”Låt min son vara!”. Athrax replikerar med att han ska säga åt sonen att inte attackera så ska de också stilla sina vapen. Men sonen fortsätter slåss. Kahrsaid som sitter uppe i taket kryper fram en bit och tittar in i hörnet där rösten kom ifrån. Mycket riktigt sitter den skadade clericen nedsjunken i hörnet. Utan medlidande skickar Kahrsaid ner en blixt som avslutar jobbet. ”Sonen” är också snart nedkämpad och looten börjar.

Clericen har en rustning, en morgonstjärna och en sköld på sig. Icke överraskande visar det sig att alla utom Kahrsaid tar skada av att hantera utrustningen. Sagt och gjort tar han hand om vapnet och skölden medan han packar in rustningen väl så att Devan kan bära den. Bland bråtet hittar de också en scroll med okänd betydelse. Gruppen väljer att övernatta i kyrkan och beger sig tidigt på morgonen ut igen. Vägen leder dem längs en den vindlande gammelskogen i nästan tre timmar innan de ser något nytt. Framför dem syns en triumfbåge över vägen (9e). När de kommer fram ser de att den är rätt förfallen. Misstänksamma mot magiska portaler väljer de flesta i gruppen att gå runt om medan Athrax promenerar rakt igenom (utan att något händer). Kahrsaid klättrar upp på bågen för att spana. Han ser inget slott ute i skogen, men framför dem ser han hur skogen öppnar upp sig och vägen leder ner i en dal. Väl framme vid dalmynningen ser de en skylt vid vägen som proklamerar att de närmar sig Barovia – den by som Karl Wülf pratade om. Nere i dalen breder mycket riktigt en förfallen by ut sig (10a). På höger sida om dalen ser de topparna på ett mörkt slott som sticker upp ovan träden som växer på klippsidan (9f). När gruppen närmar sig byn anar de rörelse inne bland husen. En bit in delar vägen upp sig och fortsätter dels rakt fram, dels åt vänster. Enligt borgarrådets instruktioner fortsätter gruppen åt vänster. En bit in ser de dock tre figurer röra sig på vägen. De tycks märkliga och rör sig släpande och utan intention. Gruppen rör sig närmare och Devan börjar skjuta på de tre zombies som stapplar framför dem. Två av fienderna börjar röra sig mot gruppen. De fälls snabbt av gruppen och de riktar sig mot den tredje. Hela platsen känns mycket obehaglig med ljud som kommer inifrån och mellan husen. Vid vägkanten ligger en död häst. Den sista zombie som återstår tappar huvudet och faller ner på marken och en svart, bubblande vätska börjar rinna ur halsen. Från höger sida hörs ett högt skrik... och här slutar dagens session.

Lärdomar från dagens spel:

• Det är jobbigt att slåss i rök.
• Det är svårt att medla mitt i en strid.
• Emil ska inte plocka upp mörk, okänd utrustning. 
• Hål i golvet ställer bara till problem. 
• No Mercy!

Devan Chandrian

Devan drog och släppte bågsträngen i en enda inövad rörelse och hörde det välbekanta ljudet då pilen avlossades. Han brydde sig inte om att följa dess färd genom luften, han visste var den skulle träffa. Vad var meningen med att skjuta på fasta mål? När man väl vant sig vid en båge var det som att sätta pekfingret på nästippen, lätt och väldigt tråkigt om man ägnade sig åt det under någon längre tid.

Han mottog frånvarande berömmet från de andra eleverna. Vad de tyckte om honom brydde han sig inte mycket om, de var talanglösa, efterblivna och inställsamma och framförallt saknade de varje form av ambition.

Mäster Sindrar närmade sig med ett småleende på läpparna. Sindrar var en av de få som förtjänade respekt. Devan erkände motvilligt för sig själv att han inte ännu kunde mäta sig med bågmästaren.
-Ett skapligt skott, sa läraren.
-Hade det inte varit för din ringa ålder hade du kunnat vara skogvaktare för länge sedan. Du måste vara ivrig att få hjälpa dina föräldrar i deras värv att försvara vår stad.

Devan bugade sig lätt för den äldre alven men kände samtidigt hur vreden började växa inom honom. I över hundra år hade han levt en skyddad tillvaro i An'Caldan, lövens hem. Han hade studerat historia och biologi, övat svärdskonst och bågskytte. Endast i enstaka fall och under skyddade former hade han tillåtits komma utanför stadens portar för att studera de varelser som ansågs vara ett hot. Alvernas långa liv gjorde dem överdrivet rädda att förlora det. I det avseendet var människorna bättre, de hade en drivkraft som man fann hos få i hans släkte. Samtidigt hade han inte den ringaste önskan att hjälpa sina föräldrar i deras värv. Varför skulle han slita för att ta hand om dem som inte kunde ta hand om sig själva? Det enda man fick i gengäld var tacksamhet från andra och det var inte mycket värt jämfört med ens egen stolthet.

-Jag tänker inte bli skogsvakt, svarade han.
Sindrar höjde på ena ögonbrynet.
-Får jag fråga varför?
-Därför att jag inte vill bli som du och slösa bort min talang på att undervisa talanglösa ynkryggar som varken kan eller vill lära sig något. En mummel följt av en tryckande tystnad spred sig bland de omgivande jämnåriga.
-Du tycker alltså att du är förmer än oss andra? Lärarens röst var kall och fördömande.
-Ja, det gör jag.
-I så fall föreslår jag att du klarar dig själv, utan stöd av vårt samhälle.
-Det låter som ett bra förslag, jag lämnar An'Caldan utan dröjsmål. Farväl.

Devan vände sig om och styrde stegen mot det hus i utkanten av staden där han tills nyligen hade bott tillsammans med sina familj. Inom sig kände han en behaglig blandning av ilska och frihet. Väl framme plockade han raskt ihop sina få tillhörigheter. Han funderade som hastigast på att skriva ett meddelande, men förkastade snart den idén. De skulle ändå få reda på vad som hänt.

Stadsvakten tittade frågande på honom då han gick ut genom portarna. Devan svarade honom med ett stort leende. Framför honom låg vägen till berömmelse, och framförallt möjligheten att skapa sitt eget liv.